HRN i ISO 12100: ett stöd i processen – inte en genväg till ”efterlevnad”
I praktiskt riskbedömningsarbete enligt ISO 12100 behandlas HRN-metoden ibland som ett ”färdigt recept” som automatiskt ger rätt risknivå. Det är bekvämt, men leder lätt fel: ISO 12100 definierar inte risk som ett enda tal framräknat med en enkel formel. Standarden kräver att risk uppskattas för konkreta scenarier (farlig situation → farlig händelse → skada), och ”sannolikhet för att skada uppstår” förstås som en funktion av exponering, att den farliga händelsen inträffar samt möjligheten att undvika eller begränsa skadan. HRN kan användas korrekt, men bara när metoden används som ett verktyg som stödjer denna logik – inte som en ersättning för den.
Den här skillnaden är avgörande för vad vi faktiskt ”räknar” i HRN. ISO 12100 stannar inte vid frågan om vilka faror som finns i en maskin. Den styr analysen mot scenarier: när en person befinner sig i farozonen, vid vilken uppgift, i vilket maskintillstånd och varför. Först då blir risken konkret och bedömningsbar.
Därför bör HRN inte tillämpas ”på faran” i allmänhet, utan på ett beskrivet användningsfall. I praktiken innebär det att ett HRN-resultat bara är meningsfullt om det är kopplat till ett specifikt olycksscenario, inte till en maskindel som sådan.
Sannolikhet att skada uppstår: en del av ISO 12100 som HRN inte får förbigå
Den största skillnaden mellan ett vardagligt HRN-tänk och ISO 12100:s risklogik handlar om begreppet ”sannolikhet”. I ISO 12100 är sannolikhet för att skada uppstår inte en enkel bedömning av typen ”låg/medel/hög”. Standarden beskriver den som en funktion av tre delkomponenter:
Den tredje komponenten är i praktiken den som oftast tappas bort i HRN-arbete – samtidigt som den ofta är en av de mest avgörande i verkliga olyckor. Två situationer kan ha samma exponering och liknande förutsättningar för att en farlig händelse inträffar, men ändå ge helt olika risk, eftersom skadan i det ena fallet kan undvikas medan den i det andra i praktiken är svår eller omöjlig att undvika.
Om HRN ska vara förenligt med ISO 12100 måste den aspekten bedömas medvetet och påverka resultatet – även om ett ”rent HRN” inte har en separat parameter för A (avoidance).
”Rent HRN” i praktiken: hur LO, FE, NP och DPH relateras till ISO 12100
Klassisk HRN använder fyra faktorer (LO, FE, NP, DPH) och kombinerar dem till ett enda resultat (oftast som en produkt). Formeln i sig är normalt inte huvudproblemet. Det kritiska är hur team definierar innebörden av respektive faktor och hur de används i bedömningen.
Om du vill använda HRN utan att modifiera metoden är det avgörande att konsekvent koppla faktorerna till riskens beståndsdelar enligt ISO 12100:
I praktiken är ”rent HRN” endast i linje med ISO 12100 när LO inte väljs ”i ett vakuum”, utan efter att man arbetat igenom de centrala frågorna som ligger bakom riskens element i ISO 12100: vem som exponeras, vad som utgör den farliga händelsen och om skadan kan undvikas.
ISO 12100: kvalitativa och kvantitativa metoder – var HRN faktiskt hör hemma
ISO 12100 anger att beslut om riskreducering ska stödjas av en kvalitativ metod och, där det är relevant, även av en kvantitativ metod. Samtidigt förutsätter standarden tydliga begränsningar för kvantitativa angreppssätt: de är meningsfulla först när nödvändiga data finns tillgängliga, vilket i praktiken ofta är svårt.
Det förklarar varför HRN är så vanligt. HRN ger ett tal, men är i de flesta tillämpningar inte kvantitativt i probabilistisk mening. Det är en poängbaserad – semi-kvantitativ – metod som strukturerar bedömningen, men som fortfarande vilar på sakkunnig värdering.
Ett ”mer kvantitativt” HRN börjar först när organisationen medvetet bygger datagrund och tydliga ankare för skalan. I praktiken innebär det:
Utan detta fungerar HRN fortfarande, men då som ett strukturerande och jämförande hjälpmedel – inte som en sannolikhetsberäkning.
Att använda HRN medvetet: principer som håller metoden inom ISO 12100:s ramar
I praktiken handlar det inte om att „räkna fram en perfekt HRN”. Poängen är att HRN ska leda till riktiga konstruktionsbeslut och hänga ihop med resonemanget i ISO 12100. Därför är arbetssätt och principer avgörande – så att bedömningen blir konsekvent, mindre subjektiv och fri från vanliga genvägar.
De viktigaste är:
I ISO 12100-tänkandet har HRN störst nytta när den används iterativt: före en skyddsåtgärd och efter att den införts. Då blir siffran inte ett „bevis på säkerhet”, utan en indikator på om just de riskfaktorer som skulle påverkas faktiskt har förändrats.
Fallstudie: "ren HRN” för scenario med borttagning av stopp (och vad det betyder i ISO 12100)
I praktiken testas HRN bäst i situationer där risken inte uppstår i „normal drift”, utan vid en typisk kompletterande uppgift som måste utföras för att hålla processen igång.
Maskin- och uppgiftskontext
Tänk en del av en förpackningslinje med transportör och ett par inmatningsrullar (inmatnings-/inklämningspunkt). Under drift uppstår ibland stopp i film eller produkt, som operatören löser manuellt.
I ISO 12100 beskriver vi farliga situationer, inte „en fara i maskinen”:
Först på den nivån blir det meningsfullt att gå vidare till HRN.
Vald HRN-skala (exempel)
För att fallstudien ska vara tydlig använder vi enkla, interna klasser (det viktiga är konsekvens, inte „perfekta tal”):
Observera: detta är inte den „enda rätta HRN-skalan”. Det är bara ett sammanhängande upplägg som gör det möjligt att visa hur beslutslogiken fungerar.
HRN-bedömning – två varianter av samma uppgift
Variant A: ta bort stopp i „JOG”-läge med begränsad hastighet och hålldonsmanöver
Praktiska antaganden:
Val av parametrar:
HRN = 3 × 3 × 2 × 1 = 18
Konstruktionsslutsats: risken finns kvar, men hålls under kontroll genom förutsättningar som ökar möjligheten att undvika skada (det är precis den delen i ISO 12100 som HRN måste ta medvetet hänsyn till i LO).
Variant B: samma uppgift, men i verkligheten där „produktionen måste rulla” (möjlig omstart, högre hastighet, tidspress)
Praktiska antaganden:
Val av parametrar:
HRN = 3 × 3 × 4 × 1 = 36
Konstruktionsslutsats: det som har förändrats är inte „typen av fara”, utan relationen människa–maskin i ett specifikt drifttillstånd. HRN synliggör skillnaden, men bara om LO verkligen täcker möjligheten att undvika skada.
NP: varför „multiplikator för antal personer” kan bli en fälla (och hur man gör det rimligt)
I klassisk HRN är NP en multiplikator. Det fungerar matematiskt, men i praktiken misstolkas det ofta: resultatet börjar antyda att risken för en enskild operatör „ökar” bara för att det står ytterligare en person i närheten.
I ett mer modernt angreppssätt (som också beskrivs i praktiska verktyg som tas upp i ISO/TR 14121-2) syns antal personer oftare som en del av sammanhanget:
det ökar tyngden i problemet,
det höjer prioriteten på åtgärder,
det påverkar hur område och tillträde organiseras,
men behöver inte vara en multiplikator för „individrisk”.
Hur man tillämpar detta i praktiken utan att urholka ISO 12100
Det tydligaste upplägget är att hålla isär två perspektiv:
Risk för individ (unit risk) – i linje med logiken i ISO 12100
Du beräknar HRN för den ”mest exponerade personen” och i 99 % av scenarierna utgår du från NP = 1. Det motsvarar hur man i praktiskt konstruktionsarbete vanligtvis analyserar ett skadefall för en människa vid en specifik interaktion.
Organisatorisk prioritet / ”omfattning” – en ledningsfråga, inte en riskdefinition
Om ett scenario kan beröra flera personer (t.ex. öppen zon, operatör + underhållstekniker, utomstående), anger du tydligt i rapporten:
”möjlig samtidig exponering av flera personer: JA/NEJ”
”maximalt antal personer i zonen under uppgiften: …”
och utifrån detta höjer du åtgärdsprioriteten (t.ex. i moderniseringsplan, genomförandeschema).
Det här angreppssättet hanterar ett vanligt HRN-problem: du blåser inte upp ”risken för operatören” på ett konstlat sätt, men du bortser inte heller från att scenariot kan drabba fler än en person.
När NP är meningsfullt som multiplikator (och inte ställer till det)
NP som multiplikator kan vara relevant framför allt när man talar om scenarier som:
- energifrigörelse / utslungning av del,
- brand, explosion,
- situationer där ett enda fel samtidigt kan påverka flera personer.
Men även då är det metodiskt klokt att ställa frågan:
bör ”flera skadade” i stället redan fångas i skadans allvarlighetsgrad (skadans omfattning), snarare än i en multiplikator?
Som vid all riskbedömning är det tolkningen av resultatet som är avgörande, inte det exakta talvärdet – och i slutänden är det ingenjörens ansvar att fatta den sammanvägda bedömnings- och acceptansbeslutet för risken.